På söndag är det EU-val. Jag tänker rösta vilket jag hoppas att du också tänker göra. Jag har med intresse läst P&L:s sammanfattning av hur våra politiska partier ställer sig till frågor inom arbetslivsområdet. Jag kan inte finna någon kontroversiell nyhet eller inriktning. Allt känns
igen på något sätt.
Från ena sidan av politiken till den andra sidan framstår det klart att “den svenska modellen” ska bevaras och förhoppningsvis ligga till grund för andra länder inom EU.
Jag tycker att arbetsmarknadens parter på den nationella nivån ska lösa arbetsmarknadsfrågorna. Skillnaderna och förutsättningarna inom dessa områden är olika mellan olika länder och det är oftast till nackdel för Sverige när beslut inom arbetsrätten fattas I Bryssel. Jag tänker I första hand på arbetstidsdirektivet. Det tycker jag var en bra tanke I teorin. Att säkerställa att alla får dygnsvila är bra ur ett arbetsmiljö- och säkerhetstänk. Tyvärr ställde det till det för oss inom HR och för de fackliga representanterna innan en tydlig tillämpning enligt svensk rättspraxis fanns på plats.
Jag lyssnade till en professor I företagsekonomi för cirka 14 dagar sedan. Han betonade att vi inte enbart är inne I en finanskris utan också I en strukturkris. Med strukturkris menade han att många jobb som nu varslas inom främst industrin aldrig kommer tillbaka. Med den enkla förklaringen att efterfrågan på dess produkter och funktioner försvinner. I 1980-talets läroböcker kunde man läsa om framväxten av tjänstesamhället. Många tror att antalet tjänsteföretag kommer att öka avsevärt under finanskrisen. Många av framtidens jobb kommer att finnas I tjänstesektorn påstår också en del av politikerna.
Frågor som berör arbetsmarknadens parters roll i samhället, fackens roll i företagen, lönesystemens utformning, arbetsmiljöfrågor, synen på chefer och ledare samt medarbetarskap borde snarare vara på EU politikernas agenda än det traditionella och “svenska”. Det är inom dessa områden vi måste hitta lösningar för att leva upp till ett “gränslöst Europa”.
På TV igår såg jag ett positivt uttalande från LO-organisationen med anledning av det nya bemanningsdirektivet som anger att uthyrningsföretag/bemanningsföretag måste ha samma anställningsförmåner som deras kunder. Annars kunde det finnas en risk att man utnyttjade dessa personer på ett negativt sätt.
Jag sitter fortfarande och funderar på hur det skulle gå till. Mig veterligen har de flesta industriföretag individuella löner som baseras på flera parametrar. En viktig parameter är prestation som mäts med ibland ett års eftersläpning. Hur skulle då prissättningen gå till på bemanningstjänster om dessa personer ska ha samma villkor som kundens?
LO motsatte sig också att företagen anlitar bemanningsföretag samtidigt som man varslar. Moraliskt sett är det svårt att acceptera, det tycker jag också. Ur ett affärsmässigt perspektiv finns det förklaringar som jag tror blir en del av framtiden och EU. Behov av arbetskraft och specifika kompetenser kommer att gå upp och ner allt snabbare än nu.
Med “den svenska modellen” som grund, finns inte förutsättningarna att vara med på en mer rörlig arbetsmarknad. Jag tänker främst på las. I sammanhanget måste jag också säga att Guldklockans Tid är förbi. Jag misstänker att jag själv som tidig 60-talist tillhör de sista som kommer att lämna arbetsgivaren med ett diplom för 25 års lång och trogen tjänst. Det ligger liksom inte i tiden.
Därför är jag är lite kritisk till politikernas enkla väg att “bevara den svenska modellen”. Den måste anpassas till det nya tjänstesamhället och den kommande rörligheten och jag är också lite kritisk till LO:s uttalande vilket stoppar upp flexibiliteten och förutsättningarna för en "ny svensk modell". Det framstår som om de tillfrågade inte riktigt tror på "en ny svensk modell" i framtiden och de förutsättningar som kommer, som jag tycker mig se. Ungefär som det kan bli om besluten utan nationell påverkan och tillämpning, fattas I Bryssel.
På söndag är det EU-val. Jag tänker rösta vilket jag hoppas att du också tänker göra. Jag har med intresse läst P&L:s sammanfattning av hur våra politiska partier ställer sig till frågor inom arbetslivsområdet. Jag kan inte finna någon kontroversiell nyhet eller inriktning. Allt känns
igen på något sätt.
Från ena sidan av politiken till den andra sidan framstår det klart att “den svenska modellen” ska bevaras och förhoppningsvis ligga till grund för andra länder inom EU.
Jag tycker att arbetsmarknadens parter på den nationella nivån ska lösa arbetsmarknadsfrågorna. Skillnaderna och förutsättningarna inom dessa områden är olika mellan olika länder och det är oftast till nackdel för Sverige när beslut inom arbetsrätten fattas I Bryssel. Jag tänker I första hand på arbetstidsdirektivet. Det tycker jag var en bra tanke I teorin. Att säkerställa att alla får dygnsvila är bra ur ett arbetsmiljö- och säkerhetstänk. Tyvärr ställde det till det för oss inom HR och för de fackliga representanterna innan en tydlig tillämpning enligt svensk rättspraxis fanns på plats.
Jag lyssnade till en professor I företagsekonomi för cirka 14 dagar sedan. Han betonade att vi inte enbart är inne I en finanskris utan också I en strukturkris. Med strukturkris menade han att många jobb som nu varslas inom främst industrin aldrig kommer tillbaka. Med den enkla förklaringen att efterfrågan på dess produkter och funktioner försvinner. I 1980-talets läroböcker kunde man läsa om framväxten av tjänstesamhället. Många tror att antalet tjänsteföretag kommer att öka avsevärt under finanskrisen. Många av framtidens jobb kommer att finnas I tjänstesektorn påstår också en del av politikerna.
Frågor som berör arbetsmarknadens parters roll i samhället, fackens roll i företagen, lönesystemens utformning, arbetsmiljöfrågor, synen på chefer och ledare samt medarbetarskap borde snarare vara på EU politikernas agenda än det traditionella och “svenska”. Det är inom dessa områden vi måste hitta lösningar för att leva upp till ett “gränslöst Europa”.
På TV igår såg jag ett positivt uttalande från LO-organisationen med anledning av det nya bemanningsdirektivet som anger att uthyrningsföretag/bemanningsföretag måste ha samma anställningsförmåner som deras kunder. Annars kunde det finnas en risk att man utnyttjade dessa personer på ett negativt sätt.
Jag sitter fortfarande och funderar på hur det skulle gå till. Mig veterligen har de flesta industriföretag individuella löner som baseras på flera parametrar. En viktig parameter är prestation som mäts med ibland ett års eftersläpning. Hur skulle då prissättningen gå till på bemanningstjänster om dessa personer ska ha samma villkor som kundens?
LO motsatte sig också att företagen anlitar bemanningsföretag samtidigt som man varslar. Moraliskt sett är det svårt att acceptera, det tycker jag också. Ur ett affärsmässigt perspektiv finns det förklaringar som jag tror blir en del av framtiden och EU. Behov av arbetskraft och specifika kompetenser kommer att gå upp och ner allt snabbare än nu.
Med “den svenska modellen” som grund, finns inte förutsättningarna att vara med på en mer rörlig arbetsmarknad. Jag tänker främst på las. I sammanhanget måste jag också säga att Guldklockans Tid är förbi. Jag misstänker att jag själv som tidig 60-talist tillhör de sista som kommer att lämna arbetsgivaren med ett diplom för 25 års lång och trogen tjänst. Det ligger liksom inte i tiden.
Därför är jag är lite kritisk till politikernas enkla väg att “bevara den svenska modellen”. Den måste anpassas till det nya tjänstesamhället och den kommande rörligheten och jag är också lite kritisk till LO:s uttalande vilket stoppar upp flexibiliteten och förutsättningarna för en "ny svensk modell". Det framstår som om de tillfrågade inte riktigt tror på "en ny svensk modell" i framtiden och de förutsättningar som kommer, som jag tycker mig se. Ungefär som det kan bli om besluten utan nationell påverkan och tillämpning, fattas I Bryssel.