Stockholms tingsrätt dömde den 8 februari i år Arbetsförmedlingen att betala 60 000 kronor i skadestånd till en muslimsk man som vägrat ta en kvinna i hand (mål T 7324-08). Reaktionerna har sedan dess varit stora i såväl dagstidningar som i bloggar och på tv.
Bakgrunden till domen var att mannen vid ett intervjutillfälle avböjt att ta en kvinnlig representant i hand med hänvisning till sin religion. Med anledning av detta beslutade bolaget att inte erbjuda mannen praktikplats varvid Arbetsförmedlingen drog in hans ersättning. Som motivering från Arbetsförmedlingen uppgavs att mannen genom sitt agerande medverkat till att han inte erbjudits praktikplats.
Enligt artikel 9 i Europakonventionen, vilken gäller som lag i Sverige, föreskrivs bland annat att alla har rätt att utöva sin religions sedvänjor och ritualer. Vidare föreskrivs att inskränkningar får göras om det är nödvändigt med hänsyn till exempelvis andra personers fri – och rättigheter och endast om inskränkningen är reglerad i lag. Diskrimineringslagen är en allmän lag som är menat att skydda såväl religionsfrihet som diskriminering på grund av exempelvis kön, homosexualitet eller etnicitet. Det är därmed oundvikligt att krockar mellan flera i den lagen skyddade diskrimineringsgrunder sker ibland, såsom i fallet som Stockholms tingsrätt avgjorde. I domskälen diskuterades tyvärr dock inte närmare de konflikter mellan olika skyddade grunder som uppstår.
Diskussionerna som följt kring domen i pressen har handlat mestadels om det är så domstolen slår fast att kränkande beteende mot kvinnor skyddas enligt lag om handlandet åberopas i religiöst syfte? Enligt såväl nuvarande som dåvarande diskrimineringslagstiftning är det förbjudet att missgynna någon på grund av dennes religion i en situation som den aktuella. Att mannen blev missgynnad råder det ingen tvekan om eftersom han inte erbjöds praktikplatsen och även förlorade sin ersättning. Det var vidare otvistigt att sambandet fanns till mannens religion.
Frågan är enligt min mening om domstolen skulle ha kommit till samma slutsats om det handlat om att mannen istället vägrat att ta exempelvis en rullstolsbunden, en homosexuell eller en färgad person i hand med samma hänvisning, dvs. att det stred mot hans religion? Samtliga dessa grupper är även de skyddade av diskrimineringslagen. Problemen är som sagt stora när det gäller att ställa de olika skyddade grupperna mot varandra, vilket oundvikligen sker i vissa situationer. Detsamma gäller problematiken med hur personer uppfattar situationer, vad som är kränkande för en person är nödvändigtvis inte det för en annan.
Det är min uppfattning att religionsfriheten hade fått ge vika för skyddet mot diskriminering av exempelvis funktionshindrade, för det fall mannen vägrat hälsa på en rullstolsbunden man. Slutsatsen hade således blivit den motsatta. Frågan är även om DO ens hade drivit frågan vidare om det handlat om en funktionshindrad person som en praktikplatssökande hade vägrat hälsa på i anledning av handikappet, eller en person av viss hudfärg som inte fick ta den praktikplatssökande i hand just på grund av sin hudfärg, eller en person av viss sexuell läggning som av det skälet inte fick ta den praktikplatssökande i hand.
Frågan kan även ställas om Arbetsförmedlingen hade tagit ett så pass ingripande beslut och dragit tillbaka ersättningen för en person som på ett allmänt sätt hade betett sig så att denne inte erbjudits praktikplatsen?
Tiden lär sannolikt visa vilka beteenden som är acceptabla i religionens namn och vilka beteenden som anses kränkande, men eftersom Arbetsförmedlingen inte överklagat domen så får vi inte överinstansernas svar på just den frågan, inte ännu i alla fall.
Advokat Stefan Flemström